|
Покамест упивайтесь ею, Сей легкой жизнию, друзья! Ее ничтожность разумею, И мало к ней привязан я; Для призраков закрыл я вежды; Но отдаленные надежды Тревожат сердце иногда: Без неприметного следа Мне было б грустно мир оставить. Живу, пишу не для похвал; Но я бы, кажется, желал Печальный жребий свой прославить, Чтоб обо мне, как верный друг, Напомнил хоть единый звук. |
Så vänner, låt oss livet njuta så länge vi har tidens frist! Fast mig kan tillvaron ej muta, jag har förstått dess meningsbrist; från spöken bort jag blicken vänder, men då och då det ändå händer att fjärran hopp mitt hjärta når: Att lämna världen utan spår, det vore mer än jag kan bära. Jag skriver inte för beröm, dock tycks jag ha som önskedröm att ge min livslott lite ära – ett enda ljud som minner än om mig, såsom en trogen vän. |
Rimmet beröm/dröm ligger synbarligen nära till hands på svenska. Det visar sig att jag delar det med både Jensen och Johansson, vars rader 10-11 lyder
Jag skrifver ej att få beröm;
och ändå är min bästa dröm,
respektive
Min diktkonst söker ej beröm,
men ändå är det väl min dröm,
Mitt val av ”önskedröm” anspelar på verbet желать – önska, som används i originalets rim похвал/желал.