|
Как он, она была одета Всегда по моде и к лицу; Но, не спросясь ее совета, Девицу повезли к венцу. И, чтоб ее рассеять горе, Разумный муж уехал вскоре В свою деревню, где она, Бог знает кем окружена, Рвалась и плакала сначала, С супругом чуть не развелась; Потом хозяйством занялась, Привыкла и довольна стала. Привычка свыше нам дана: Замена счастию она. |
Som han, hon följde modets vågor, bar alltid sista skrikets skrud; man ställde ändå inga frågor när stretande hon togs till brud. Och för att snarast skingra sorgen tog maken henne bort från torgen, till landet, till sitt nya hem där omgiven av Gud vet vem hon slet sig bakom tårars slöja, först nästan skildes från sin man, se’n hushållet hon tog sig an, blev van och lät sig därmed nöja. Ty vanan är av himmelsk sort, mot den hon bytte lyckan bort. |
Den bildade (själv har jag Pusjkins egen not att tacka) känner igen ekot av Chateaubriand i de hjärtslitande sista två raderna: ”Si j’avais la folie de croire encore au bonheur, je le chercherais dans l’habitude”.
Chateaubriands inflytande på Pusjkin är i själva verket känt och utforskat sedan länge. Glynn R. Barratt identifierar tre direkta och två indirekta referenser i Jevgenij Onegin, men eftersom KTH:s bibliotek tydligen inte finner det mödan värt att betala för tillgång till tidskriften Comparative Literature Studies vet jag inte vilka de övriga är. (Nåväl: tekniska högskolor är ju en idéhistorisk produkt av den franska revolution som Chateaubriand bekämpade med vapen i hand.)
Uppdatering 2011-10-02: Ett besök på Stockholms universitets bibliotek, som har Comparative Literature Studies i fina inbundna volymer, spred mer ljus över frågan. Barratt kallar den aktuella fotnoten för ”the subtlest of Chateaubriand’s infiltrations into the first Russian novel” och återger ett större utdrag ur Chateaubriands text:
Est-ce ma faute, si je trouve partout des bornes, si ce qui est fini n’a pour moi aucune valeur? Cependent je sens que j’aime la monotonie des sentiments de la vie, et si j’avois encore la folie de croire au bonheur, je le chercherois dans l’habitude.
Barratt konstaterar att Pusjkin i sin fotnot dels har moderniserat den franska verbändelsen -ois, dels i en typisk russism felplacerat ordet encore.
De övriga indirekta Chateaubriand-referenserna får vi anledning att återkomma till i kapitel VII och VIII. Av de två direkta återfinns den ena i de bevarade varianterna av den bortcensurerade I:9 och den andra i IV:26.