|
Ее сестра звалась Татьяна… Впервые именем таким Страницы нежные романа Мы своевольно освятим. И что ж? оно приятно, звучно; Но с ним, я знаю, неразлучно Воспоминанье старины Иль девичьей! Мы все должны Признаться: вкусу очень мало У нас и в наших именах (Не говорим уж о стихах); Нам просвещенье не пристало, И нам досталось от него Жеманство, – больше ничего. |
Tatjana hette hennes syster, ett namn som gör romandebut, och skänker dessa sidor lyster – vi vågar ta ett sån’t beslut. Och varför inte? Namnet klingar ju vackert, fast jag vet, det bringar en bild av hur det förr var fatt med pigorna, men medge att vårt namnskick är rätt smaklöst pråligt. (Och namnen i en diktningssvit är nå’t för sig; vi kommer dit!) Vår upplysning, den tog sig dåligt: det enda vi fick på vår lott var tillgjordhet i övermått. |
Härmed introduceras alltså äntligen Tatjana, den sista av huvudpersonerna. Innan Pusjkin beskriver personen är det dock hennes namn som står i fokus, och detta i en satirisk betraktelse som driver gäck med namnkonventionerna i såväl dikt som verklighet. Den i mitt tycke briljanta avslutningen är ett inlägg i den eviga debatten om Rysslands förhållande till västerlandet och dess (o)förmåga att absorbera utländska idéer.