|
Богат, хорош собою, Ленский Везде был принят как жених; Таков обычай деревенский; Все дочек прочили своих За полурусского соседа; Взойдет ли он, тотчас беседа Заводит слово стороной О скуке жизни холостой; Зовут соседа к самовару, А Дуня разливает чай, Ей шепчут: «Дуня, примечай!» Потом приносят и гитару: И запищит она (Бог мой!): Приди в чертог ко мне златой!.. |
Den fagre Lenskij, stadd vid kassa, sågs allmänt som ett gott parti; bjöds hem – vår dotter kan väl passa? – så’n landsbygdsseden lär förbli. Och för att denne halvryss fånga man tog sig omvägar rätt långa: så fort han syntes, kom på tal snart ungkarlslivets alla kval. Man ska ur samovaren bjuda och Dunja häller upp hans te, man viskar ”Dunja, se och le!”, se’n ska hennes gitarr få ljuda: Hon piper (Gud, förlåt min skuld!): Kom till mig i mitt slott av guld!.. |
Även Johansson avslutar rad tolv med ”ljuda”, men rimmar inte på ”bjuda” som jag utan på ”sjuda” (om samovarens innehåll). Johansson har också den goda smaken att alludera på Lenskijs tyska tycke med rimmet ”mein Gott!”/”slott”.
Sista raden är (som Pusjkin själv påpekar i en not) hämtad ur operan Днепровская русалка, som är en rysk bearbetning av Das Donauweibchen av Ferdinand Kauer. Den uppfördes i Ryssland under några år i början av 1800-talet. Gissningsvis är det följande passage i det tyska originalet som är förlagan:
In meinem Schlosse ist’s gar fein,
Komm, Ritter! kehre bei mir ein.
Mein Schlößchen ist gar schön gebaut,
Du findest eine reiche Braut.
På svenska är operan känd som Donaufrun.
Den som i familjära sammanhang kallas Dunja heter egentligen Eudokia eller liknande. På serbiska/kroatiska/bosniska betyder ”dunja” dessutom ”kvitten”, men så icke på ryska där växten heter ”айва”.