|
Он пел любовь, любви послушный, И песнь его была ясна, Как мысли девы простодушной, Как сон младенца, как луна В пустынях неба безмятежных, Богиня тайн и вздохов нежных. Он пел разлуку и печаль, И нечто, и туманну даль, И романтические розы; Он пел те дальные страны, Где долго в лоно тишины Лились его живые слезы; Он пел поблеклый жизни цвет Без малого в осьмнадцать лет. |
Han sjöng om kärlek, kärleksbiten så sångens klarsyn var rätt grund: som flickans tankar om inviten, som barnets blund, som månens rund som svävar lugnt i himlens öken – den hemlighållna suckens fröken. Han sjöng om avsked, sorgekris om något, om ett fjärran dis, om romantikens blombuketter; han sjöng om varje fjärran land där hjärtat hans satts uti brand och tyst han gråtit långa nätter; han sjöng om livets svunna vår fast själv han var knappt arton år. |
Första raden i den här strofen är en utmaning. Pusjkin har fått med ordet ”любовь” – ”kärlek” två gånger, i olika kasus. Den strukturen låter sig inte helt enkelt återges på alla språk. Ingen av de andra översättarna till de nordiska språken (Jensen, Johansson, Rytter och Rosenberg) bevarar detta eko; inte heller de franska versionerna av Markowicz eller Legras. På engelska är det däremot lättare, sannolikt eftersom ”love” är ett enstavigt ord. Falen inleder med ”He sang of love, by love commanded”, hos Arndt finner vi ”Of love he sang , love’s service choosing”, Hoftstadter har valt ”He sang of love, to love deferring” medan Johnston skriver ”He sang of love, to love subjected”.
Det visar sig att jag inte är ensam om rimmet ”vår” – ”år” i slutraderna. Rytter använder det också:
Han song om livsens folna vår
med sine snaue atten år.
Temat med livets förgängliga vår används även av Rosenberg, som dock valt ett annat rim:
Om Livets Vaar, der brat forgaar —
Selv var han neppe atten Aar.
Även Jensen använder vårtemat, trots att han valt bort den ironiska piken av Lenskijs ålder:
just denna sång i lifvets vår,
som aldrig helt ur minnet går.
Det faktum att vissa rim ligger väldigt nära till hands att använda på vissa språk (svenska/norska/danska) avslöjar en svaghet i Hofstadters tes om att man skapar sig en allt exaktare bild av originalet ju fler översättningar man läser. Den som läst min, Rytters, Rosenbergs och Jensens översättningar kan ju inte tro annat än att våren finns där även hos Pusjkin. Men ordet ”весна” står ingenstans att finna i originalet! Pusjkins bildspråk handlar istället om en livets vissnande blomma. I Hofstadters översättning:
He sang of how life’s petals fall,
This bud of but eighteen – that’s all.