|
От хладного разврата света Еще увянуть не успев, Его душа была согрета Приветом друга, лаской дев; Он сердцем милый был невежда, Его лелеяла надежда, И мира новый блеск и шум Еще пленяли юный ум. Он забавлял мечтою сладкой Сомненья сердца своего; Цель жизни нашей для него Была заманчивой загадкой, Над ней он голову ломал И чудеса подозревал. |
Än kunde världen inte locka hans själ till köld och syndafall; han gladdes när han vänner bocka’, var flicka väckte känslosvall. Novis i kärlek som dock lärde, en man som hoppet ständigt närde; den sköna nya världens ljud blev för hans unga sinne gud. Han kontrade med drömmar söta vad tvivel fanns i hjärtat kvar; för honom livets mening var en gåta att hans hjärna nöta, så grunnade han ständigt, jämt; ett under sökte han bestämt. |
Den svenska satsen ”en man som hoppet ständigt närde” är dubbeltydig på ett sätt som skiljer sig från originalet: huruvida det är mannen som när hoppet eller hoppet som när mannen kan inte utläsas. I det ryska originalet framgår – måhända en smula förvånande – att det är hoppet som är subjekt. Vid närmare eftertanke kan dock fråga sig hur stor skillnaden egentligen är.
Pusjkin driver här med den unge, naive romantikern Lenskij, som ständigt söker efter livets mening och fångas av världens glädjeämnen. Kontrasten till Onegin är naturligtvis slående, men frågan är om inte Lenskijs inställning till livet är mer avundsvärd än Onegins fashionabla spleen och cynism.