|
Один среди своих владений, Чтоб только время проводить, Сперва задумал наш Евгений Порядок новый учредить. В своей глуши мудрец пустынный, Ярем он барщины старинной Оброком легким заменил; И раб судьбу благословил. Зато в углу своем надулся, Увидя в этом страшный вред, Его расчетливый сосед; Другой лукаво улыбнулся, И в голос все решили так, Что он опаснейший чудак. |
Allen bland sina gods och gårdar så blev Jevgenijs tidsfördriv en plan för hur man jorden vårdar och reformerar bondens liv. Likt en profet lät han förkunna att dagsverksplikter nu var svunna, förbytta mot ett penningmått; var träl snart prisade sin lott. Fast snåle grannen i sin lya mest jäste och var allmänt vred; en annan, listig, log och led, fast alla hellre velat rya. Så blev det unisont bestämt: Onegin var ett farligt skämt. |
Vad är det egentligen för reform Onegin genomför? Lennart Kjellberg förklarar i Den klassiska romanens Ryssland (s. 115-116, 1964) att ”de privatägda livegna bönderna (помещичьи крепостные крестьяне) fullgjorde sina skyldigheter till godsägaren antingen genom dagsverken (барщина) eller genom en avgift (оброк). […] Diskussionen om för- och nackdelarna ur godsägarens synpunkt med dagsverken eller obrók ger ofta genljud i romanerna. I allmänhet ansågs obrók humanare och i många fall även ekonomiskt fördelaktigare. Progressivt lagda godsägare gjorde därför ofta som Onégin”. (De ryska orden translittererade i originalet.)
Det var helt enkelt oemotståndligt att låta ryskans ”вред” på rad tio svara mot ett svenskt ”vred”.
Grannarna kallar på sista raden Onegin för ”опаснейший чудак”. Ordet ”чудак” är bekant från strof I:27 där det översatts med ”stofil”. I den här strofen ligger Jensen närmare originalet med sitt ”farligt orginal (sic!)”. Roligast är dock Rytter, vars sista rad lyder ”Ein tullebukk, men farleg òg!”.