Under våren har Wermland Opera spelat Tjajkovskijs operaversion av berättelsen om Onegin. Det vackra och läsvärda programbladet påpekar ödmjukt att romanformatet medger en komplex berättarstruktur som inte enkelt låter sig överföras till scenen. Men kanske är det onödigt modest.
Tjajkovskijs opera återger förvisso inte romanen i dess helhet – tvärtom om har den undertiteln лирические сцены, lyriska scener. Dessa nyckelscener räcker dock långt och blir för den som har läst romanen en påminnelse som frammanar känslan även av det som har utelämnats.
Sällan har begreppet intertextualitet varit så tillämpbart. Själv fångades jag av hur mycket som ryms och förebådas redan i Onegins och Lenskijs korta dialog om systrarna Larina i första aktens första scen:
”Men varför älskar du den unga?”
”Vadå?” ”Jo, om din diktartunga
var min, blev jag för Tanja svag,
men ej för Olgas döda drag,
van Dycks madonna upp i dagen
– precis som dumma månen där,
uti sin dumma himmelssfär –
med runda, röda anletsdragen.” (III:5)
Ett annat rörande parti är när kontrahenterna i andra aktens andra scen inför duellen utforskar möjligheten att ställa in den och återuppta sin vänskap. Men det vore alltför radikalt – ingen av dem förmår frigöra sig från hedersmoralen. Och så är det plötsligt för sent:
Jevgenijs samvete förlamar
hans hjärta när han Lenskij ser,
han krampaktigt pistolen kramar.
”Han dog” är domen grannen ger.
Han dog! Av denna hemskhet slagen
Onegin, darrande och tagen,
går därifrån med sin eskort. (VI:35)
Operan är inte romanen, men själva det faktum att romanen kan omstöpas till ett annat medium – översättas rentav – vittnar om dess kraft. Operan är ett njutbart mästerverk, värt att se om och om igen.