| Онегин вновь часы считает, Вновь не дождется дню конца. Но десять бьет; он выезжает, Он полетел, он у крыльца, Он с трепетом к княгине входит; Татьяну он одну находит, И вместе несколько минут Они сидят. Слова нейдут Из уст Онегина. Угрюмый, Неловкий, он едва, едва Ей отвечает. Голова Его полна упрямой думой. Упрямо смотрит он: она Сидит покойна и вольна. |
Onegin väntar hela dagen, han väntar på att klockan slår. Han räknar alla tio slagen, han flyger och på tröskeln står. Går spänd in att furstinnan hitta och ser Tatjana ensam sitta. Det liknar mest en tyst minut för orden kommer inte ut ifrån Onegins mun. Med möda ges knappa, knappa, sura svar, men inombords är tanken klar och fortsätter att envist flöda och lika envist stirrar han fast hon är lugn och fri minsann. |
Det visar sig att jag delar rimmet dagen/slagen med Jensen. Jag är nöjd med att spegla anaforen едва, едва med ”knappa, knappa” på svenska.