| Ей-ей! не то, чтоб содрогнулась, Иль стала вдруг бледна, красна… У ней и бровь не шевельнулась; Не сжала даже губ она. Хоть он глядел нельзя прилежней, Но и следов Татьяны прежней Не мог Онегин обрести. С ней речь хотел он завести И — и не мог. Она спросила, Давно ль он здесь, откуда он И не из их ли уж сторон? Потом к супругу обратила Усталый взгляд; скользнула вон… И недвижим остался он. |
Just så! Hon tillät ingen skälvning, fick ingen rodnad, blev ej blek, höll pli på ögonbrynens välvning och höll sin mun från att bli vek. Onegin ville gärna titta och spår av den hon varit hitta, men Tanja var sig inte lik. Han ville säga en replik men stod där stum tills hon förhört sig om resan, ankomsten och om han via deras ägor kom? Så hade hon helt plötsligt rört sig, med trött blick riktad mot sin karl… Blick stilla stod Onegin kvar. |
Det visar sig att jag delar rimmet blek/vek med Johansson, liksom – nästan – titta/hitta (som hos honom står i presens).