| Но грустно думать, что напрасно Была нам молодость дана, Что изменяли ей всечасно, Что обманула нас она; Что наши лучшие желанья, Что наши свежие мечтанья Истлели быстрой чередой, Как листья осенью гнилой. Несносно видеть пред собою Одних обедов длинный ряд, Глядеть на жизнь как на обряд, И вслед за чинною толпою Идти, не разделяя с ней Ни общих мнений, ни страстей. |
Men sorgligt vore om vi tänkt oss att vi vår ungdom sviker jämt, att man förgäves den har skänkt oss, att inget av dess löften stämt; att allt det ljusa som vi hoppas, att allt vi drömt som gror och knoppas, ska multna såsom löven strax när det för höst har blivit dags. Hemskt vore om vi föreställt oss ett evigt ensligt frosseri, ett liv som blott är ceremoni och i den gråa massan ställt oss; gått med på deras konvention mot egen åsikt och passion. |
Jag är nöjd med att återge Что-anaforen på raderna tre till sex.
Jensen visar sig rimma snarlikt, men inte identiskt, på raderna fem och sex: förhoppning/knoppning.