| — Зачем же так неблагосклонно Вы отзываетесь о нем? За то ль, что мы неугомонно Хлопочем, судим обо всем, Что пылких душ неосторожность Самолюбивую ничтожность Иль оскорбляет иль смешит, Что ум, любя простор, теснит, Что слишком часто разговоры Принять мы рады за дела, Что глупость ветрена и зла, Что важным людям важны вздоры, И что посредственность одна Нам по плечу и не странна? |
Men vadan avoghetstendensen så fort vi för honom på tal? Ja, kanske är det konsekvensen av att fördöma andras val, att eldsjälen som djärvt beger sig mest tom och självupptagen ter sig, förtretar eller tycks befängd, att tankefriheten blir trängd, att om man vackra ord oss matar så går vi på det gång på gång, att dumheten är lynnigt vrång, att malligt folk helst malligt pratar, att medelmåttigheten blott tycks vara vår bekanta lott? |
Jag är mallig över att ha speglat важным/важны-anaforen på rad tolv.
Författaren är ambivalent till protagonisten. Onegin må vara en kuf, men när är det han som gör fel och när är det samhället som är för trångsynt? Kanske har ingen så idiosynkratiskt beklagat att medelmåttigheten blott tycks vara vår bekanta lott som John Stuart Mill i On Liberty några decennier efter Pusjkin:
In this age, the mere example of non-conformity, the mere refusal to bend the knee to custom, is itself a service. Precisely because the tyranny of opinion is such as to make eccentricity a reproach, it is desirable, in order to break through that tyranny, that people should be eccentric. Eccentricity has always abounded when and where strength of character has abounded; and the amount of eccentricity in a society has generally been proportional to the amount of genius, mental vigour, and moral courage which it contained. That so few now dare to be eccentric, marks the chief danger of the time.