|
И, позабыв столицы дальной И блеск и шумные пиры, В глуши Молдавии печальной Она смиренные шатры Племен бродящих посещала, И между ими одичала, И позабыла речь богов Для скудных, странных языков, Для песен степи ей любезной… Вдруг изменилось всё кругом: И вот она в саду моем Явилась барышней уездной, С печальной думою в очах, С французской книжкою в руках. |
Men snart hon huvudstaden glömde, dess glans, dess bullersamma fest och i Moldavien sig gömde och blev nomadstammarnas gäst. I deras tält blev hon förvildad och hon som alltid varit bildad hon glömde sitt gudinnemål för något torftigt, konstigt skrål, för hyllningar till stäpp och öken… Men plötsligt slog så allting om: och i min trädgård stod hon som en sorgsen lantlig adelsfröken med tankfull blick, med bok i hand på franska, blott ett litet band. |
Det visar sig att jag delar rimmet ”stäpp och öken”/adelsfröken med Johansson – ingen av oss känner att det går att översätta степь (stäpp) med bara öken, men ”stäpp och öken” duger. Även hand/band visar det sig att jag delar med Johansson.