| И ныне Музу я впервые На светский раут привожу; На прелести ее степные С ревнивой робостью гляжу. Сквозь тесный ряд аристократов, Военных франтов, дипломатов, И гордых дам она скользит; Вот села тихо и глядит, Любуясь шумной теснотою, Мельканьем платьев и речей, Явленьем медленным гостей Перед хозяйкой молодою, И темной рамою мужчин Вкруг дам как около картин. |
Och nu för första gången tar jag min musa med på soaré och blyg och svartsjuk iakttar jag hur stäppens skönhet gör entré. Nu trängs hon bland aristokrater, soldatsprättar och diplomater, förbi förnäma damer far, har satt sig tyst och iakttar nu storögt hur man konverserar, ser trängsel, buller, klänningsprakt; hur gästerna i maklig takt hos värdens unga fru passerar och hur det runtom varje dam står män såsom en tavelram. |
Översättaren bjuds på gratisrimmet aristokrater/diplomater. Jag delar det föga förvånande med både Jensen och Johansson. Med den senare visar det sig att jag även delar slutrimmet dam/tavelram.
Soldatsprättar drar ner den raden på något sätt.
Vad istället?
Pusjkin använder ju inte ”och” här.
Vad säger du är om:
militärsprättar, diplomater?
I övrigt – utmärkt!
Militärsprättar har nackdelen av betoningen tydligt ligger på tredje stavelsen; militärsprättar, vilket saboterar rytmen i jamberna. Bättre alternativ vore i så fall exempelvis armésprättar eller befälssprättar som båda betonas på jämn stavelse.
Jag förstår att du inte kan offra jamberna.
«Armésprättar»röstar jag på då: det klingar fint.