| Но я отстал от их союза И вдаль бежал… она за мной. Как часто ласковая Муза Мне услаждала путь немой Волшебством тайного рассказа! Как часто, по скалам Кавказа, Она Ленорой, при луне, Со мной скакала на коне! Как часто по брегам Тавриды Она меня во мгле ночной Водила слушать шум морской, Немолчный шепот Нереиды, Глубокий, вечный хор валов, Хвалебный гимн отцу миров. |
Men från dem skulle jag snart rusa till fjärran land hon följde med. Hur ofta gav min dolda musa mig tröst och smek när stum jag red och trollband mig med sagans fröjder! I Kaukasus, på bergens höjder, hur ofta, likt Lenore, satt hon upp med mig en månskensnatt! Hur ofta, längs med Tauris stränder har hon i nattens skumraskljus lett mig att höra havets brus där det i vågens viskning händer att nereiderna man hör som hyllar skaparen i kör. |
Det visar sig att jag delar rimmet fröjder/höjder med Johansson. Jag är nöjd med att återge anaforen Как часто som Hur ofta.
Lenore är den tyske skalden Gottfried August Bürgers mest kända verk. Tauris är ett antikt namn på Krim som liksom Kaukasus besöktes av Pusjkin under hans förvisning från Sankt Petersburg i början av 1820-talet. Det var under denna period han skrev Fången i Kaukasus och Springbrunnen i Bachtjisaraj. Nereiderna är havsnymfer i grekisk mytologi.
Kongenialt!
Endast ”med henne med” i andra raden låter lite kantigt.
Vad sägs om:
”till fjärran land… hon följde med”?
Klokt, vi gör så!