| Но здесь с победою поздравим Татьяну милую мою, И в сторону свой путь направим, Чтоб не забыть, о ком пою… Да, кстати, здесь о том два слова: Пою приятеля младого И множество его причуд. Благослови мой долгий труд, О ты, эпическая муза! И верный посох мне вручив, Не дай блуждать мне вкось и вкривь. Довольно. С плеч долой обуза! Я классицизму отдал честь: Хоть поздно, а вступленье есть. |
Här får vi Tanjas vinst berömma och ta farväl för denna gång; vi skiljs åt för att inte glömma om vem jag diktar denna sång… Här passar ett par ord om detta: En ynglings dikt vill jag berätta och om hans många udda drag. Välsigna nu mitt företag, du musa som epik ska vörda! Och när jag fått din vandringsstav, låt mig ej irra an och av. Sådär! Från axeln föll min börda! Jag klassisk stil nu hyllat klart: Förvisso sent, men dock en start. |
Det visar sig att jag delar rimmet berömma/glömma med Johansson.
Så avslutas kapitel VII med den slags åkallan av en musa som inleder klassiker som Odysséen och Æneiden.