| Архивны юноши толпою На Таню чопорно глядят И про нее между собою Неблагосклонно говорят. Один какой-то шут печальный Ее находит идеальной, И, прислонившись у дверей, Элегию готовит ей. У скучной тетки Таню встретя, К ней как-то Вяземский подсел И душу ей занять успел. И, близ него ее заметя, Об ней, поправя свой парик, Осведомляется старик. |
Ett gäng som anställts vid arkiven studerar utan all pardon Tatjana som då blir beskriven i ord som saknar takt och ton. En sorglig typ ser dock i henne sitt kvinnoideal och denne, som lutad mot en dörr står still, har snart en elegi fått till. Hos någon tråkig tantvärdinna satt Vjazemskij hos Tanja ner. Hon charmades av hans manér. En gamling ser dem och vill finna ut vem hon är på alla sätt och ordnar till peruken rätt. |
Pjotr Vjazemskij var diktare och nära vän till Pusjkin; bekant från V:3. När han får umgås med Tatjana bryts alltså – återigen – den fjärde väggen så att verklighet och fiktion smälter samman.