|
А тот… но после всё расскажем, Не правда ль? Всей ее родне Мы Таню завтра же покажем. Жаль, разъезжать нет мочи мне; Едва, едва таскаю ноги. Но вы замучены с дороги; Пойдемте вместе отдохнуть… Ох, силы нет… устала грудь… Мне тяжела теперь и радость, Не только грусть… душа моя, Уж никуда не годна я… Под старость жизнь такая гадость…» И тут, совсем утомлена, В слезах раскашлялась она. |
Den andre… nå, det tar vi sedan. Nog borde Tanja visa sig för släkten vår imorgon redan? Fast mina krafter sviker mig och mina ben förmår ej ila. Men ni har rest och måste vila, så nu går vi och lägger oss… Jag orkar ej… mitt bröst, förstås… Vi äldre orkar knappt bli glada, till del mitt bröst, men hela jag… min själ har också blivit svag… Att åldras är en sådan skada…” Och matt av att ha sagt det här kom tårarna och hostan där. |
Det visar sig att jag delar de båda rimmen sedan/redan och oss/förstås med Jensen.