|
В сей утомительной прогулке Проходит час-другой, и вот У Харитонья в переулке Возок пред домом у ворот Остановился. К старой тетке, Четвертый год больной в чахотке, Они приехали теперь. Им настежь отворяет дверь В очках, в изорванном кафтане, С чулком в руке, седой калмык. Встречает их в гостиной крик Княжны, простертой на диване. Старушки с плачем обнялись, И восклицанья полились. |
Fast resandet har tärt på styrkan så åker de en timme till tills invid Charitonska kyrkan i gränden släden så står still hos en kusin på moderns sida som lungsot fyra år fått lida. Det är deras bestämningsort. En grå kalmuck slår upp en port med glasögon, hål i kaftanen och med en strumpa i sin famn. Väl inne ropas deras namn utav furstinnan på divanen. De gamla famnade varann och glädjeropen bara rann. |
I ett Moskva som saknade numrerade gator var det vanligt att ange adresser med hänvisning till kyrkor, som denna helgad åt S:t Chariton.
Kaftanen/divanen blir ett gratisrim för översättaren tack vare de internationella orden. Jag delar det med såväl Jensen som Johansson.