| Татьяна взором умиленным Вокруг себя на всё глядит, И всё ей кажется бесценным, Всё душу томную живит Полу-мучительной отрадой: И стол с померкшею лампадой, И груда книг, и под окном Кровать, покрытая ковром, И вид в окно сквозь сумрак лунный, И этот бледный полусвет, И лорда Байрона портрет, И столбик с куклою чугунной Под шляпой с пасмурным челом, С руками, сжатыми крестом. |
Tatjana vemodigt förnimmer allt det som blicken faller på; allt får ett ovärderligt skimmer, för allt vill hennes hjärta slå av hälften glädje, hälften plåga: för bordslampan med slocknad låga, för bokhögen och för en bädd vid fönstret med en matta redd, för vyn från fönstret, ut mot dalen som månens sken blott halvt kan nå, för tavlan med lord Byron på, för järnbysten på piedestalen med sur blick under hatt och lugg och armarna i kors, rätt njugg. |
Järnbysten med sur blick under hatt och lugg och armarna i kors föreställer Napoleon – kanske påminner den om den här statyn i Waterloo. Napoleon förekommer även i II:14.
Anaforen и i originalet speglas med upprepade ”för”.
Det visar sig att jag – i det närmaste – delar rimmet dalen/piedestalen med Johansson, som avslutar så här:
i vrån uppå en piedestal en
så bister man i hatt står vakt
och armarna i kors han lagt.