| И в одиночестве жестоком Сильнее страсть ее горит, И об Онегине далеком Ей сердце громче говорит. Она его не будет видеть; Она должна в нем ненавидеть Убийцу брата своего; Поэт погиб… но уж его Никто не помнит, уж другому Его невеста отдалась. Поэта память пронеслась Как дым по небу голубому, О нем два сердца, может быть, Еще грустят… На что грустить? |
I ensamheten väcks det tankar: Var är Onegin någonstans? Passionen tänds och hjärtat bankar allt mer för det som en gång fanns. Hon ville inte ses och prata; hon måste ju i honom hata den brodermördare man dömt fast sedan raskt den döde glömt: Hans fästmö har en annan vunnit, hans minne kunde ej förbli, förgängligt for det fort förbi likt rök som upp i skyn försvunnit. Hur många sörjer? Kanske två? Vad tjänar det att sörja då? |
Jag är nöjd med att fånga allitterationen på rad elva: de tre p-ljuden i поэта память пронеслась motsvaras av fyra f-ljud i ”förgängligt for det fort förbi”.