| Или, не радуясь возврату Погибших осенью листов, Мы помним горькую утрату, Внимая новый шум лесов; Или с природой оживленной Сближаем думою смущенной Мы увяданье наших лет, Которым возрожденья нет? Быть может, в мысли к нам приходит Средь поэтического сна Иная, старая весна И в трепет сердце нам приводит Мечтой о дальней стороне, О чудной ночи, о луне… |
Men kanske blir vi inte glada när döda löv väcks upp på nytt; vi hör i lövens sus en skada, minns sorger från den tid som flytt? Men kanske, när naturen vaknar, väcks tankarna på vad vi saknar; vad hände med vår ungdoms vår, de år vi aldrig återfår? Och kanske väcks då andra tankar, bland allt poetiskt som vi drömt; en annan vår vi aldrig glömt vi minns och våra hjärtan bankar vid drömmen om ett fjärran stans, där trolska månskensnätter fanns… |
Anaforen или fortsätter från förra strofen – jag speglar den så gott det går.