| Что ж, если вашим пистолетом Сражен приятель молодой, Нескромным взглядом, иль ответом, Или безделицей иной Вас оскорбивший за бутылкой, Иль даже сам в досаде пылкой Вас гордо вызвавший на бой, Скажите: вашею душой Какое чувство овладеет, Когда недвижим, на земле Пред вами с смертью на челе, Он постепенно костенеет, Когда он глух и молчалив На ваш отчаянный призыв? |
Och annars, om ni själv nyss skjutit ihjäl en ung vän med ert skott, som tittat snett, som kanske skrutit, som annars något smått begått; som retats när ni er berusat och annars själv var den som rusat åstad och kränkt krävt sin duell, då känner ni er knappast säll, säg: vilka känslor får då spela när orörlig han ligger ner, ni döden på hans panna ser, hans lemmar blir allt mera stela; när döv och tyst till slut han dör och era böner inte hör? |
Ett populärt rim som jag inte delar är duell/bagatell (”något smått” hos mig). Det rimmet finns såväl i Jensens svenska som i Rosenbergs danska och i Rytters norska översättningar.
Strofen rymmer två anaforer: иль … Или … Иль och Когда … Когда. Jag är nöjd med att ha lyckats bevara dem.
Underbart! TACK!
Har läst om och tänkt på strofens två sista rader.
Stående uttrycket ”döv och stum” finns ju i ryskan, men Pusjkin ville inte använda sig av det och tog ”tyst, tystlåten” istället.
Är ”tyst” något du kan tänka dig att använda i den raden?
Vänligen,
Gajane
Tack för förslaget! Vi gör så.
(Tillägg till föregående PS: jag betvivlar inte att apostrof använts i svenska 1800-talstexter i samma syfte som du, men i dag tror jag apostrofen snarare sticker ut och gör vokalindragningen onödigt synlig. DS)