| На грудь кладет тихонько руку И падает. Туманный взор Изображает смерть, не муку. Так медленно по скату гор, На солнце искрами блистая, Спадает глыба снеговая. Мгновенным холодом облит, Онегин к юноше спешит, Глядит, зовет его… напрасно: Его уж нет. Младой певец Нашел безвременный конец! Дохнула буря, цвет прекрасный Увял на утренней заре, Потух огонь на алтаре!.. |
Mot bröstet han med handen famlar är bortom ord, på väg att dö, när han med dimmig blick så ramlar. Som när en långsam klump av snö först uti solens strålar glittrar men sedan faller och förvittrar. Då blir Onegin kall av skam, till ynglingen han rusar fram, förgäves tittar han och skriker: Men ack, poetens liv är slut, han finns ej, hann ej blomma ut, blott alltför fort hans livskraft sviker: en sista suck i morgonväkt och så är altarlågan släckt! |
Det visar sig att jag delar rimmet slut/ut med både Jensen och Johansson.
Slutet på denna strof är tänkt att att vara ett slags pekoral. John Baley påpekar i introduktionen till Johnstons översättning att Lenskij nästan kunde ha skrivit detta själv. Sona Stephan Hoisington pekar i en essä tryckt som inledning till Arndts översättning särskilt ut orden цвет (blomning) och увял (vissnade) som konventionellt (och uttjatat) bildspråk i tidens elegier. Ännu en subtil utmaning för översättaren.