|
Так он писал темно и вяло (Что романтизмом мы зовем, Хоть романтизма тут нимало Не вижу я; да что нам в том?) И наконец перед зарею, Склонясь усталой головою, На модном слове идеал Тихонько Ленский задремал; Но только сонным обаяньем Он позабылся, уж сосед В безмолвный входит кабинет И будит Ленского воззваньем: «Пора вставать: седьмой уж час. Онегин, верно, ждет уж нас». |
Så skrev han, svårt och komplicerat (romantiskt, sägs det, jag förstår, men om han romantik presterat så säg mig vari den består?) Det blev när solen sakta höjdes och Lenskijs trötta huvud böjdes, vid modeordet ideal som han en smula nattsömn stal. Men när i drömmen han var hemma steg grannen in och gjorde slut på rummets stillhet utan prut och väckte Lenskij med sin stämma: ”Stig upp, nu är hon nästan sju! Onegin väntar nog oss nu.” |
Slutrimmet ligger nära till hands på svenska och det visar sig att jag delar det med både Jensen och Johansson.