|
Но та, сестры не замечая, В постеле с книгою лежит, За листом лист перебирая, И ничего не говорит. Хоть не являла книга эта Ни сладких вымыслов поэта, Ни мудрых истин, ни картин; Но ни Виргилий, ни Расин, Ни Скотт, ни Байрон, ни Сенека, Ни даже Дамских Мод Журнал Так никого не занимал: То был, друзья, Мартын Задека, Глава халдейских мудрецов, Гадатель, толкователь снов. |
Mol tyst hon systern ej noterar, hon i sin säng den bok blott ser vars budskap henne fascinerar på sida upp och sida ner. Och trots att i den bokens pärmar ej skalder finns som vackert svärmar, ej bilder och ej Byron, Scott, ej Seneca, ej klokskaps mått och ej Racine, ej Æneiden, ej ens en kvinnomodespalt, den trollband ändå mest av allt, ty Martin Zadeck fanns uti den, främst bland Kaldéens vise män och varje drömtydares vän. |
Så fort det räknas upp namn blir det svårare att få till rimflätorna. De flesta översättare tvingas åtminstone kasta om ordningen på de uppräknade – något som ofta räcker. Det är sällan nödvändigt att gå så långt som Jensen, som i första utgåvan (1889) byter ut flera av författarna:
Det var den unge Werther ej;
Virgilius ej och ej Corneille
Senare kom han på andra tankar. Den andra utgåvan (1918) lyder mer originaltroget:
Ty Seneca var det alls ej,
ej Scott, ej Byron, ej Corneille
Dessutom finns en fotnot som konstaterar att bytet av Racine mot Corneille ”är en förlåtlig avvikelse i översättningen”.
Själv har jag också en förlåtlig avvikelse: Vergilius omnämns inte med namn utan indirekt, representerad av sitt främsta verk, Æneiden.