|
Мое! — сказал Евгений грозно, И шайка вся сокрылась вдруг; Осталася во тьме морозной. Младая дева с ним сам-друг; Онегин тихо увлекает Татьяну в угол и слагает Ее на шаткую скамью И клонит голову свою К ней на плечо; вдруг Ольга входит, За нею Ленской; свет блеснул; Онегин руку замахнул, И дико он очами бродит, И незваных гостей бранит; Татьяна чуть жива лежит. |
”Nej, min!” Jevgenij lät förkunna och strax i dunklet monstrens band var plötsligt allihop försvunna och så var de på tu man hand; mol tyst Onegin avancerar, Tatjana i ett hörn placerar, hon läggs på bänken som står snett, hans huvud böjs mot henne tätt; då Olga genom dörren irrar med Lenskij efter; det blir dag; Onegins hand är höjd till slag och vilt hans ögon flackar, stirrar, de objudna vill få på flykt; Tatjana ligger still, betryckt. |
Drömmen kulminerar och vi anar att det snart är dags att vakna.