|
Ужъ ихъ далече взоръ мой ищетъ… А лѣсомъ кравшiйся стрѣлокъ Поэзiю клянетъ и свищетъ, Спуская бережно курокъ. У всякаго своя охота, Своя любимая забота: Кто цѣлитъ въ утокъ изъ ружья, Кто бредитъ риѳмами, какъ я, Кто бьетъ хлопушкой мухъ нахальныхъ, Кто правитъ въ замыслахъ толпой, Кто забавляется войной, Кто въ чувствахъ нѣжится печальныхъ, Кто занимается виномъ: И благо смѣшано со зломъ. |
Mot deras flykt min blick nu vandrar… Fast skytten som i skogen stått då visslande all diktkonst klandrar och säkrar hanen utan skott. Envar är skapt för sin sorts lycka, den håg man aldrig bort kan rycka: En siktar änder med gevär, en rabblar rim, som jag gör här, en vill helst fräcka flugor smälla, en drar för massan upp sin plan, en har vid krigslarm blivit van, en lever för att tårar fälla, en sysslar mest med vin i stop: Så blandas gott och ont ihop. |
Den här strofen brukar normalt inte finnas med i ryska standardutgåvor. Falen uppger i en not att den bara finns med i den separata utgåvan av kapitel 4 och 5. Icke desto mindre går den att hitta på ryska och återfinns i ett flertal översättningar, såsom Jensens reviderade svenska från 1918, Rosenbergs danska samt Falens, Johnstons, Arndts och Hofstadters engelska.
Den skarpsynte läsaren noterar att den ryska strofen är återgiven med den gamla ortografin från tiden före rättskrivningsreformen 1917. Här ser vi alltså hårdtecknet ъ efter hård konsonant i slutet av ord, liksom de numera avskaffade bokstäverna ѣ, i och ѳ. Just ѳ är språkhistoriskt intressant, eftersom den i princip bara användes som ersättning för grekiskans θ (theta) i lånord från eller via grekiskan. Den uttalades emellertid med ett f-ljud, vilket ledde till att den ersattes med bokstaven ф (som redan användes för detta ljud i icke inlånade ord). Språkhistorien blir emellertid tydlig när man transkriberar ryska namn och ord av antikt ursprung som Fessaloniki, Goliaf, Agafon och naturligtvis orfografija.