|
Но тише! Слышишь? Критик строгой Повелевает сбросить нам Элегии венок убогой, И нашей братье рифмачам Кричит: «да перестаньте плакать, И все одно и то же квакать, Жалеть о прежнем, о былом: Довольно, пойте о другом!» — Ты прав, и верно нам укажешь Трубу, личину и кинжал, И мыслей мертвый капитал Отвсюду воскресить прикажешь: Не так ли, друг? — Ничуть. Куда! «Пишите оды, господа, |
Men hör ni? Kritikern som blänger och ställer på oss kravet att vi elegiens kransar slänger, som skriker i var diktdebatt: ”Låt bli nu att er själva späka, och alla utan avbrott kväka, och sörja gången tid som flytt: Nu är det nog, besjung nå’t nytt!” ”Gott så, och snart lär du oss räcka trumpet och mask och dolk som grund att göda döda tankars pund, ur allt vi konst beordras väcka; så säg? Det blir ej mitt motiv!” ”Men mina herrar, oden skriv |
Precis som tidigare fortsätter den replik som påbörjas på sista raden in i nästa strof…
Trumpeten, masken (glad eller ledsen) och dolken är symboler för det klassiska dramat. Den glada masken förknippas med komedi och med musan Thalia, som ofta avbildas med ett horn eller en trumpet. Den ledsna masken förknippas istället med tragedi och med systern Melpomene, som i sin tur ofta avbildas med en dolk eller en klubba.
Den här strofen, liksom den följande, har formen av tänkt dialog mellan den bakåtsträvande ode-kramande kritikern och Pusjkins egen röst.
Rimmet flytt/nytt delar jag med både Jensen och Johansson.