Kungl. Operan sätter just nu upp John Crankos balett Onegin, uruppförd 1965 i Stuttgart. Nypremiären i fredags, den 21 februari, bjöd på en föreställning som successivt växte sig allt starkare och vars tredje akt inte lämnade någon oberörd.
Inledningsscenen är tydligt vald för att illustrera hur olika Tatjana och Olga är. När Olga och hennes väninnor leker och skuttar runt vill Tatjana inte vara med.
När Olga sköterskan bevekte
”tag med oss bort till ängens slut
att leka sista paret ut”
så var hon aldrig med och lekte,
hon stod helt enkelt inte ut
med skratt och tanklöst glädjetjut. (II:27)
Istället ligger hon utsträckt i ett hörn av scenen och läser en bok.
Romaner blev dock snart passionen,
allt annat fick tillbaka stå;
som ung hon älskade fiktionen
av Richardson och av Rousseau. (II:29)
Kontrasten mellan systrarna blir sedan en byggsten i arbetet med att likaledes kontrastera paren. Medan Olga och Lenskij ständigt tumlar om med varandra, vänder sig Onegin avmätt bort från Tatjana när hon om och om igen sträcker sig efter honom.
Tatjana, å Tatjana lilla!
Med dig jag delar nu min gråt;
en modesprätt som gör dig illa
är han du vigt ditt öde åt. (III:15)
Kanske mest rörande är att se hur Tatjana erbjuder Onegin boken – som betyder så mycket för henne – bara för att bryskt bli avvisad. Vad som inte (kan?) förmedlas lika tydligt i detta skede är Onegins egen tragik och livsleda. Han har redan försökt – och misslyckats – att skapa mening i sitt tomma liv genom böcker.
Han kom att titlar hyllvis rada
och läste, läste deras svada:
än leda, lögn, förvirrad dikt,
än meningslöshet, samvetssvikt. (I:44)
De första två akterna låter honom dock bara agera skurk. Först i tredje akten växer han till en person som publiken kan känna någon slags med sympati med.
Första aktens andra scen skildrar det nattliga brevskrivandet. Sängkammarfarsen, där amman bevakar Tatjanas motsträviga sänggående, ersätts snart av nattens drömska författande.
Tatjana skriver stödd på armen
med sinnet av Jevgenij fullt
ett obetänksamt brev så hult
som blottar kärleken i barmen. (III:21)
Att gestalta brevet och allt det uttrycker förutan ord är verkligen en utmaning. Dock är valet att låta en drömmande Tatjana dansa med en följsam och uppmärksam Jevgenij en lyckträff som ytterligare lyfts av den drömska ljussättningen. Att Onegin ersätter Tatjanas spegelbild och sedan träder ut genom glaset förmedlar tydligt att det vi ser är en önskedröm, helt på hennes villkor.
En älskling åt Julie Wolmar,
Malek Adhel och de Linar
och Grandison, som saknar like
och Werther, lidande martyr
– ja, alla som vi numer skyr –
de flöt ihop i drömmens rike,
förenades i en gestalt:
uti Onegin samlas allt. (III:9)
I andra akten kolliderar drömmen med verkligheten. Med balettens yviga estetik river Onegin föraktfullt brevet i bitar, flirtar med Olga och dödar slutligen Lenskij i den ödesdigra duellen.
Så sökte han dem utan gnista
som oberörd han kunde mista
och glömde deras lust och nöd. (IV:10)
I tredje akten når vi så föreställningens höjdpunkt. Onegins karaktär får nya dimensioner när han tio år senare åter konfronteras med den nu gifta Tatjana – och med sitt eget misslyckade liv. Valet att låta hans minnen ta fysisk form på scen är ett genidrag: lilla Tanja med boken, Lenskij och Olga, det ödesdigra skottet – allt rusar förbi honom, gång på gång, snabbare och snabbare och hans sorg vet inga gränser.
När Jevgenij och Tatjana återförenas i slutscenen får de för första gången sedan den naiva flickans dröm kärleksfullt dansa tillsammans – men det är en tvåsamhet på lånad tid. I föreställningens klimax skiljs de åt och var för sig sörjer de det som de bägge har förlorat: den unga, tillitsfulla, stjärnögda Tanja.
När andra kallblodigt bedömer
så blir Tatjana ärligt kär,
för kärleken hon inget gömmer,
hon villkorslös som barnet är. (III:25)