|
Упала… «Здесь он! здесь Евгений! О боже! что подумал он!» В ней сердце, полное мучений, Хранит надежды темный сон; Она дрожит и жаром пышет, И ждет: нейдет ли? Но не слышит. В саду служанки, на грядах, Сбирали ягоды в кустах И хором по наказу пели (Наказ, основанный на том, Чтоб барской ягоды тайком Уста лукавые не ели, И пеньем были заняты: Затея сельской остроты!). |
och sätter sig. ”Vad ska han tänka? O Gud! Nu är Jevgenij här!” Men ångesten kan inte dränka att hjärtat hopp och drömmar bär; så skälver hon av glöd och iver och väntar: hörs han när han kliver? I trädgårdslanden pigor skär från buskarna en skörd av bär och enligt påbud sången klingar. (Ett bud som stävjar rackartyg som ätandet av bär i smyg, ty om till sång man munnen tvingar förhindras ätandet helt visst: ett utslag utav lantlig list!) |
Slutrimmet delar jag med Jensen:
i löndom – detta är förvisst
en mycket sinnrik, landtlig list!)
Jensen använder också uttrycket ”förbjuden frukt” på ett snyggt sätt, även om det medför att det görs visst avkall på bärens identitet.